Bergsgetter, rötjut och dalgångar 2012

[mrjaggu]

tja vad säger man.. GILLA som det heter

[Kalleman]

[isidor]

ska bli spännande

[Fire]

Låter härligt ;-)

[Kalleman]

Nu fortsatte vi resan med framhjulet siktandes mot i första hand Zell am see där vi trodde vi skulle tillbringa vår första alpnatt. När vi kört genom det första passet och på riktigt tagit oss in i alpmassiven insåg vi att det nog väldigt snart skulle bli liiiiite oväder. Mörka moln och kraftigt ökande vindar var ledtrådarna som fick oss att stanna vid en bensinstation/Kafé för att fundera över läget.
Så här ser jag ut när jag beskådar det grymma skådespelet som ett åskoväder i alperna är:


Efter en paus med toast (som verkar vara nån form av nationalrätt i alperna) och kaffe körde vi vidare och insåg att vi redan var framme i Zell am see. Klockan var bara barnet så vi tog beslutet att fortsätta och ta oss över Grossglockner, det första stora resmålet.

Blött var det men de regnade inte så överfarten blev en magnifik upplevelse. Jag insåg under överfarten att min sambo är VÄLDIGT höjdrädd och att norska serpentinvägar är en piss i Nordsjön...
När vi stannade och tog fotot här ovan var vi drygt halvvägs upp och Moa (som hon heter min sambo) valde att efter lite tvekan gå av motorcykeln och snabbt sätta sig ner på asfalten för att inte riskera att ramla av berget.
När passet är avklarat kommer man ner till den mysiga byn Heligenblut med djupt rotade anknytningar till svensk touring. På campingen här pratar ägaren en del svenska och är en mycket trevlig prick, som gärna pratar om festande svenska touringpiloter. Han blev glad att träffa oss eftersom han har väldigt dåligt med unga svenska motorcyklister på besök och därför är lite orolig för sin pension. Vi bodde inte hos honom utan tog istället in på en Jugend Gästehaus med bra priser och god standard på faciliteterna och fin utsikt från rummet.


Här tittade också solen fram igen och följde oss sedan nästan resten av resan, med något kort undantag.

Eftersom vi nu befann oss i Österrike, var vi så illa tvungna att smaska i oss en härlig Wienerschnitzel med tillhörande gyllene dryck.

Vidare hittade vi resans först två


Första stora alppasset är nu avklarat och nästkommande dag ska vi till Italien
Dolomiterna here we come. Hade jag anat vad dessa berg skulle erbjuda i form av hojkörning hade jag inte kunnat sova den natten, utan bara legat och drömt blöta drömmar.

[Kalleman]

Förresten, ni kanske minns att Elldis var såpass trött att hon valda att sova liggandes i en rabatt första natten i England. I år var hon morgontrött en dag i Schweiz, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg...

[gubbe]

du är fantamig kung!

[Kalleman]

Jag skäms
Men nu blir det bättring!

Som en omstart vill jag visa vad som måste vara den bästa platsen för en bergsklättrare att spendera sista vilan på:


Men åter till de våta drömmarna då. Efter en kortare strapats på en halvstor väg på gränsen mellan Österrike och de Italienska dolomiterna kom vi så in i Italien, och så vi gjorde det!
Jag tror jag tidigare nämnt vår önskan att på denna resan hitta den goda maten, vilket vi nu gör. I Dobbiaco tar vi en salamimacka och en espresso till lunch och salamin formligen exploderar av smaker på tungen, lycka. I Dobbiaco tar vi av den lite större vägen och svänger in på SS51 mot Cortina och vägnamnet ljuger definitivt inte, det är verkligen en specialsträcka. Här börjar en två dagar lång extatisk upplevelse med vägar som slår allt jag tidigare upplevt och jag kan lugnt säga att detta var den körmässigt bästa delen av 2012-års alpresa. Som ni ser så var både förare

och böna

ganska så nöjda uppe bland bergen och de oändligt svängande vägarna.

Efter att mer eller mindre medvetet kört lite fel, eller snarare avvikit från grundplanen, så hamnade vi på vägar som inte ens jag klarar att beskriva med ord. Sök i google maps på Canezei och titta på vägarna mellan Cortina och canezei för att förstå. Vi tog efter detta en övernattning i Campitello strax efter Canezei. Detta har vi senare blivit varse är byar med ganska så utbredd vinterturism men de var riktigt mysigt även sommartid.

Efter att ha undvikit de stora hotellen som ofta är ganska ocharmiga hittade vi genom en lite brant gränd ett riktigt trevligt hotell med utsikt över såväl byn som bergen runtomkring.


När vi begav oss ner mot byn efter en välbehövlig dusch (varmt i denna delan av Italien om man kör omkring i skinnställ) hittade vi en fyrkantig:

Vi hittade också en bra äkta Italiano restaurang där servitriserna senare på kvällen gick ner i källaren för att dryga ut lönen. Moa höll inte med om att vi borde gå ner för att gynna de lokala kämparna...

Hon tyckte det var trevligare med en drink och kanske en pilsner samtidigt som vi njöt av motorcyklarna som passerade genom byn efter dagens bombrepor. Och oj va många hojar vi umgicks med här, tusen och åter tusen knutters smekte kurvorna och körde sicksack mellan sportbilarna upp och nerför serpentinerna.

Nu tar vi natt efter en skön kväll. Ägarinnan till puben vi satt på var för övrigt nästan svensk, eller ja hon hade varit i Sverige en del, eller nja hon hade varit på en färja som lagt till i Stockholm en gång...


Vi ses i bromsljusets skimmer

[isidor]

Väntat på mer bilder där kom dom det behövs nu när det är vinter och man bara väntar på att ut och köra hoj igen.

[Kalleman]

Men se så, inte kan vi sitta här och dricka sprit.
Dags att återigen maka på kroppen,
för att färdas dit,
där solen kan göra oss glada i knoppen!

Nu tänkte vi nämligen köra ner mot Torbole och nordspetsen på Lago di Garda. En ganska så kort dagsetapp men med fantastiska vägar och härlig utsikt.

Att den var ganska kort gjorde heller inget med tanke på att temperaturen nu börjar smyga upp mot vad som inte är speciellt bekvämt i skinnställ. Kul då när italienarna blåser förbi oss i lunchtrafiken i bara shorts och flip-flops, jag blev inte alls avundsjuk...

Väl framme vid sjön i vad som verkar vara en riktigt härlig by valde vi att dumpa alla våra prylar och jaga reda på en kall öl och ett hotell.

Efter lite letande lyckades Moa få ett bra rum och boka det trots att tanten på hotellet inte pratade ett ord engelska och knappt heller något "teckenspråk". Tyvärr låg rummet på 5e våningen och där fanns ingen hiss, men vad gör väl det när man efter bärandet får hoppa i surfshortsen och dansa ner mot ett svalkande (ca 25 grader C) bad i det härliga vattnet och beställa ett par stella i beachbaren.

Här mötte under dagen mina föräldrar upp oss för lite gemensam avkoppling. Detta blev början på ett par dagars kul körande tillsammans över alptopparna. Men först hängde vi två dagar i Torbole med vindsurfing

och beskådande av andra som vindsurfar.


Samma dag som det blev lite svalare och regnet visade sig drog vi vidare mot nya äventyr. Här hade vi ca 20 minuter i mer eller mindre ösregn på serpentinvägar där det som löstes upp på asfalten såg närmast ut som såpa. Vi tog det alltså lite lugnare, eller nja, lite mindre hetsigt ska jag nog säga. Vi tog oss över regnmolnen och möttes av det för skidsporten och Ingemar Stenmark mycket kända Madonna di Campiglio.

Här fick vi en fantastisk fika med italienska läckerheter och den bästa utsikten man kan tänka sig.


Via den slingrande SS300 skulle vi ta oss till Bormio. SS300, som far min hade hittat på en karta, visade sig vara det sjukaste passet man kan tänka sig, Passo Gavia.

Smalt, smalare, smalast på en väg utan tillstymmelse till räcken och den är dessutom pålad underifrån i grus som ser ut att kunna rasa ner när som. Jag och farsan njöt av upplevelsen medans våra bönor krampaktigt höll i sig i skräck. Inte ens de annars alltid förekommande idioterna som kallas cyklister vistades här. Men å vad fint det var att komma upp till ett refugio med mycket god pasta på toppen (2652 m ö h). Vi blev lite förvånade över att det trots allt var lite folk på toppen (inte som på de mer turistiga topparna, men några levande själar), men fick sen veta och uppleva att från andra sidan upp var det en mycket behagligare resa på en riktigt fint skickad väg.


Till slut landade vi i det charmiga betonggettot Bormia där man inte kan påstå att högsäsong råder i Juni.

Efter mycket letande hittade vi till slut en restaurang och fick en riktigt god kväll, med planering inför morgondagens mycket stora händelse. Nu sker det snart mina vänner, det börjar på S!