Men se så, inte kan vi sitta här och dricka sprit.
Dags att återigen maka på kroppen,
för att färdas dit,
där solen kan göra oss glada i knoppen!

Nu tänkte vi nämligen köra ner mot Torbole och nordspetsen på Lago di Garda. En ganska så kort dagsetapp men med fantastiska vägar och härlig utsikt.

Att den var ganska kort gjorde heller inget med tanke på att temperaturen nu börjar smyga upp mot vad som inte är speciellt bekvämt i skinnställ. Kul då när italienarna blåser förbi oss i lunchtrafiken i bara shorts och flip-flops, jag blev inte alls avundsjuk...
Väl framme vid sjön i vad som verkar vara en riktigt härlig by valde vi att dumpa alla våra prylar och jaga reda på en kall öl och ett hotell.

Efter lite letande lyckades Moa få ett bra rum och boka det trots att tanten på hotellet inte pratade ett ord engelska och knappt heller något "teckenspråk". Tyvärr låg rummet på 5e våningen och där fanns ingen hiss, men vad gör väl det när man efter bärandet får hoppa i surfshortsen och dansa ner mot ett svalkande (ca 25 grader C) bad i det härliga vattnet och beställa ett par stella i beachbaren.
Här mötte under dagen mina föräldrar upp oss för lite gemensam avkoppling. Detta blev början på ett par dagars kul körande tillsammans över alptopparna. Men först hängde vi två dagar i Torbole med vindsurfing

och beskådande av andra som vindsurfar.

Samma dag som det blev lite svalare och regnet visade sig drog vi vidare mot nya äventyr. Här hade vi ca 20 minuter i mer eller mindre ösregn på serpentinvägar där det som löstes upp på asfalten såg närmast ut som såpa. Vi tog det alltså lite lugnare, eller nja, lite mindre hetsigt ska jag nog säga. Vi tog oss över regnmolnen och möttes av det för skidsporten och Ingemar Stenmark mycket kända Madonna di Campiglio.

Här fick vi en fantastisk fika med italienska läckerheter och den bästa utsikten man kan tänka sig.

Via den slingrande SS300 skulle vi ta oss till Bormio. SS300, som far min hade hittat på en karta, visade sig vara det sjukaste passet man kan tänka sig, Passo Gavia.

Smalt, smalare, smalast på en väg utan tillstymmelse till räcken och den är dessutom pålad underifrån i grus som ser ut att kunna rasa ner när som. Jag och farsan njöt av upplevelsen medans våra bönor krampaktigt höll i sig i skräck. Inte ens de annars alltid förekommande idioterna som kallas cyklister vistades här. Men å vad fint det var att komma upp till ett refugio med mycket god pasta på toppen (2652 m ö h). Vi blev lite förvånade över att det trots allt var lite folk på toppen (inte som på de mer turistiga topparna, men några levande själar), men fick sen veta och uppleva att från andra sidan upp var det en mycket behagligare resa på en riktigt fint skickad väg.

Till slut landade vi i det charmiga betonggettot Bormia där man inte kan påstå att högsäsong råder i Juni.

Efter mycket letande hittade vi till slut en restaurang och fick en riktigt god kväll, med planering inför morgondagens mycket stora händelse. Nu sker det snart mina vänner, det börjar på S!